Intervju med Josefin Elmström
Josefin Elmström har ett förflutet som YH-elev och arbetar idag för Luftfartsverket med inflygningssystem. Ambitionen är dock att återvända till flygverkstadsgolvet i framtiden.
Varför sökte du dig till Ljungbyheds yrkeshögskola?
– Jag har alltid varit pappas flicka; han har varit min förebild och under uppväxten jobbade han som flygplanselektriker. I åttonde klass fick jag följa med honom på jobbet en dag och fastnade för yrket direkt. Visst, jag hade alltid vetat om vad han gjort, men när man såg det i verkligheten var det en helt annan sak.
Gymnasievalet något år senare blev enkelt. Josefin flyttade från flickrummet hos föräldrarna i Lund till det internat som skulle bli hennes hem i fem år framåt.
Hur var gymnasietiden?
– På sätt och vis var det tufft, det finns så mycket annat man ville i den åldern. Men oftast var det roliga saker på schemat under lektionerna och lärarna var bra på att kombinera teori med praktik. De flesta som söker sig till de här utbildningarna är människor som lyder under parollen ”Learning by doing”.
Efter den treåriga gymnasieutbildningen fortsatte Josefin sin studieinriktning med två års utbildning på YH.
– Man läser till stor del samma saker som på gymnasiet, fast på en högre nivå. De utbildningarna går verkligen hand i hand och jag hade stor nytta av mitt gymnasieval, men det är på inga sätt något måste
Händer det att man under utbildningens gång hittar andra vägar att gå som kanske inte först var meningen? Att man omvärderar?
– Inte så mycket i mitt fall kanske, för motivationen att bli flygplanstekniker på stora flygplan har alltid funnits där. Men går man in med ett öppet sinne och allmänt stort intresse för branschen hittar man säkert olika detaljer som lockar lite extra.
Hur är det att studera med klasskamrater som delar en så stark passion för ett så speciellt ämne?
– Det blir en allmän drivkraft. Både på skolan och på internatområdet har jag hela tiden omgetts av människor som varit duktiga på att hjälpa varandra. Jag gillade speciellt att studera tillsammans inför prov.
Hur fungerade det att bo och studera på samma plats rent allmänt?
– Jättebra! Man blir som en liten familj. Blir någon sjuk så kollar man alltid upp hur de mår efter skolan och man tar hand om varandra på ett helt annat sätt jämfört med om man gått på någon ”vanlig” folkhögskola eller på ett universitet. Socialt hittar man ofta på mycket tillsammans utanför Ljungbyhed. Vi har tillgång till bil och det finns närhet inte minst till Helsingborg, så på kvällar och helger kunde man åka på utflykter tillsammans.
Fem år på internat – hur har det format dig som människa?
– Jag är en väldigt självständig person. Man växer som individ med de förutsättningarna.
Vad har du för förutsättningar för att plugga vidare inom branschen?
– I Sverige gör man ”allt” som flygtekniker. Man jobbar inte bara med en enda sak. Vi läser brett om alla flygplanstyper och gör sedan sin praktik under två år. Efter det kan man utbilda sig vidare inom ett visst flygplan.
Hur fungerade det att ta steget ut i arbetslivet efter avklarad utbildning på YH?
– Det beror på hur den rådande samhällsekonomin ser ut. Men det behövs verkligen bra flygtekniker. Jag började på BRA, som lade ner i Malmö. Då bestämde mig för att jobba med navigationsutrustning och nu utbildar jag mig vidare inom det, men siktar på att en dag återvända till teknikgolvet. Praktikmomentet är både kul och centralt. Det gäller då att visa framfötterna och visa vad man går för, jag vet många andra klasskamrater som också fått jobb på tidigare praktikplatser.
Vart är du om fem år i din karriär?
– Då jobbar jag på något stort företag och meckar på den nya Concorden…